De komponenter i kreosoten som har hög vattenslöslighet har störst potential att transporteras med vatten och därmed också reduceras mikrobiellt i marken. Detta gäller både föroreningar som lakats ut och som föreligger i marken till följd av spill. Kreosotens mer hydrofoba komponenter, så som tyngre PAH, har låg biotillgänglighet i jord och de har också lägst potential i löst fas för att transporteras i marken. Under vissa förhållanden har dock högre PAH-halter än förväntat baserat på löslighet funnits i grundvatten nedströms kreosotförorenade områden. Detta förklaras med att de transporterats i grundvattnet med hjälp av mobila partiklar, så kallad kolloid-faciliterad transport. PAH i jord är troligtvis mindre tillgängligt för terrestra rotsystem än vad PAH i akvatisk miljö är för akvatiska rotsystem. Flera studier har visat på att biotillgängligheten av PAH i mark avtar med tiden och att dessa ämnen på så sätt skulle utgöra en lägre risk efter att de åldrats i marken.

De studier som redovisats i denna rapport fram till och med avsnitt 5 behandlar spridning för relativt höga halter kreosot som man uppmätt till följd av spill i samband med impregnering vid impregneringsanläggning eller vid banvallen. Avgörande för riskerna med spridning av kreosot från dagens kreosotbehandlade sliprar är om det sker en utlakning i samband med lagring samt användning i banvall. Om det sker en utlakning är det också av betydelse att bedöma i vilken omfattning samt om den är betydande på vilket sätt den urlakade kreosotkomponenterna sprids vidare i samt från banvallen.