Bitumen används ofta som bindemedel i asfaltbeläggningar. Den relativt höga miljöpåverkan relaterade till användningen av bitumen medför dock utmaningar för asfaltbranschen, såsom beroende av icke-förnybara resurser, hög energiförbrukning och utsläpp av växthusgaser. Forskare undersöker användningen av förnybara biooljor, som de från sojabönor, rapsfrön, skogen och spillolja, som partiella ersättningar för att mildra dessa problem. Biooljor från växter är särskilt lovande på grund av deras hållbarhet och tillgänglighet. De hjälper till att minska asfaltbranschens beroende av fossila resurser och kan i vissa fall även förbättra bindemedels egenskaper som flexibilitet och vidhäftning till stenmaterial. Att bedöma deras långsiktiga hållbarhet och klimatpåverkan i asfaltbeläggningar kräver dock en utvärdering av koldioxidavtryck över olika faser av livscykeln. 

I denna studie genomförs en livscykelanalys (LCA) för asfaltbeläggningar tillverkade med bituminösa bindemedel som innehåller en växtbaserad bioolja från ett bioraffinaderi. Analysen fokuserar på koldioxidavtrycket. Beräkningar utförs ”från vagga till beläggningar” och omfattar utvinning och bearbetning av råmaterial i asfaltbeläggningar, transporter, tillverkning av asfalt, utläggning, och packningsarbete. Syftet med denna studie är att utvärdera kolavtrycket för de undersökta biobindemedlen och bedöma deras potentiella fördelar. 

För beläggningar med två asfaltlager som använder det undersökta biobindemedlet, visar denna LCA-studie att minskningen av GWP på grund av inflöde av biogent kol kan utgöra över 50% av den fossila GWP:n. Däremot har påverkan av utflöde och eventuellt utsläpp av biogent kol från det studerade systemet under senare livscykelfaser inte analyserats på grund av brist på tillgängliga data och metodik. Återanvändbarhet, återvinningsbarhet och långsiktig nedbrytbarhet hos biobindemedlet behöver fortfarande utvärderas i framtida studier för att täcka den fullständiga biogena kolflödet.