Att bedöma och bestämma när en patient inte är en säker bilförare är en svår och ibland känslig arbetsuppgift för sjukvården. Transportstyrelsen och dess föreskrifter lämnar inte heller några detaljerade riktlinjer för lämpliga bedömningsmetoder eller tester. Detta innebär risk för godtycke, olika bedömningsunderlag eller total avsaknad av bedömning i vissa delar av landet.

Syftet med projektet var att undersöka hur den medicinska lämplighetsbedömningen utförs och upplevs av läkare inom olika discipliner. Ambitionen med enkätundersökningen var att få uppgifter från olika delar av landet och från olika läkarkategorier. Enkäterna har distribuerats genom strategiska läkargruppers yrkesföreningar inom Svenska Läkaresällskapet. Något stort stickprov eller representativt urval har inte eftersträvats, snarare att få en rikhaltig och bred bild av hur det kan se ut i olika regioner och bland olika läkargrupper.

Resultatet visar att läkarna har ett tydligt och stort intresse för körkortsmedicinska frågor och att dessa frågor ses som en naturlig del av arbetet inom offentlig sjukvård. Hur högt man prioriterar läkarbesök som rör medicinska lämplighetsbedömningar för körkort varierar dock stort över landet och dokumenterade rutiner för den egna enheten saknas ofta. En tydlig efterfrågan på mer kunskap och beslutstöd påvisas, där särskilt den grannlaga uppgiften som rör läkares anmälningsskyldighet motiverar stor säkerhet i läkarnas bedömningar. Det finns en tydlig efterfrågan på fler utbildningsinsatser, både på utbildningsnivå (ST) och specialistnivå.

En efterfrågan på kunskap om patientens ”körförmåga” är vanlig och man önskar en möjlighet att få till stånd praktiska körbedömningar eller körprov. Begränsningen till att bedöma den medicinska lämpligheten med medicinska metoder uppfattas inte alltid som tillräcklig, speciellt inte i gränsfall. Möjligheten till remittering av komplicerade bedömningar efterfrågas och det ses som en viktig tillgång där sådana mer specialiserade trafikmedicinska enheter finns. Projektets resultat ger stöd för att utveckla sådana enheter med en jämnare spridning över landet.

Assessing and determining when a patient is no longer a safe driver is a difficult and sometimes sensitive task for the health care system and the medical doctors. In addition, the driving license authorities do not provide detailed guidelines for suitable test methods. This constitutes a risk for arbitrariness, unjustified differences in assessment or a total lack of relevant routines in certain parts of Sweden. The aim of this survey was to examine how the assessment of medical driver fitness is carried out among physicians within publicly financed care units and how this assessment is supported by other professions within health care units.

Our ambition with the survey was to get respondents from different parts of Sweden and from physicians with different specialties. The questionnaires were distributed through strategic professional associations within groups of doctors affiliated to the Swedish Society of Medicine. The aim was not to obtain a large representative sample, rather a rich and broad picture of how the situation might be within different regions and in groups of doctors with different specialization.

The report shows the obvious and great interest for these issues among physicians and that these questions are looked upon as a natural part of your duties when working within publicly financed health care. However, how such patients are prioritized varies a lot in different parts of Sweden and documented routines for the unit are often lacking.

We found a clear demand for more knowledge and support for the decisions, where especially the delicate task to report the patient to driving license authorities motivates a high degree of certainty in the assessments. There is an obvious demand for more educational measures.