Att testa partikelemissionen från dubbdäcksslitage av vägbeläggningar på ett kontrollerat sätt är oftast förknippat med verklighetsnära, men storskaliga tester med storskalig och avancerad laboratorie[1]utrustning och därmed förhållandevis höga kostnader. Det finns därför ett angeläget behov av en enklare metod som kan användas för att ge en rimlig och god skattning av hur skillnader i beläggningsrecept påverkar partikelbildningen, som kan användas till val av beläggningsrecept som ska användas i senare storskaliga tester. En möjlighet är att använda en befintlig slitagetestmetod för provkroppar av slitlager. Tröger är en sådan metod där ett knippe stålnålar hamrar mot en roterande provkropp i ett klimatskåp som bedömds lämplig för att mäta och studera partikelemissioner till luft. VTI:s Tröger-utrustning modifierades för partikelemissionsmätningar genom att installera partikelinsugsmunstycke i kylluftflödet som passerar över provkroppen. Initiala tester tydde på acceptabel/tillräcklig god repeterbarhet och ett antal provkroppar från några befintliga material med olika slitstyrka valdes ut för vidare tester. En statistiskt optimerad försökplan och provhantering togs fram. En testomgång var planerad initialt men senare utökades det till två omgångar. En andra omgång krävdes dels på grund av att ett material i första omgången misstagits för enhetligt, men bestod av tre olika material, dels då försöksuppställningen kunnat förbättras något. De bildade partiklarna (PM10) har en bimodal fördelning med en primär topp vid 2–3 µm och en sekundär vid ca 8–10 µm. Den statistiska analysen visade på signifikanta skillnader mellan de tre ingående materialen i provkropparna i den andra testomgången och att metoden i sin nuvarande form kan användas för att skilja partikelemissionen från olika vägbeläggningar. Förslag för att utveckla metoden är bland annat att förhindra uppbyggnad av damm i kylsystemet och säkerställa jämn kvalitet hos nålarna.

Testing the particle emission from studded tire wear of road surfaces in a controlled manner is usually associated with realistic, but large-scale tests with large-scale and advanced laboratory equipment and thus relatively high costs. There is therefore an urgent need for a simpler method that can be used to provide a reasonable and good estimate of how differences in coating recipes affect particle formation, which can be used to select coating recipes to be used in later large-scale tests. One possibility is to use an existing wear test method for wear bearing specimens. Tröger is such a method where a bundle of steel needles hammers against a rotating sample body in a climate cabinet deemed suitable for measuring and studying particle emissions into air. VTI's Tröger equipment was modified for particulate emission measurements by installing particulate suction nozzles in the cooling airflow passing over the specimen. Initial tests indicated acceptable/sufficiently good repeatability and a number of specimens from some existing materials with different wear resistances were selected for further testing. A statistically optimized trial plan and sample handling was developed. One test round was planned initially but later it was expanded to two rounds. A second round was required partly because a material in the first round was mistaken for being too uniform, but consisted of three different materials, partly because the trial set-up could be improved somewhat. The particles formed (PM10) have a bimodal distribution with a primary peak at 2–3 µm and a secondary one at about 8–10 µm. The statistical analysis showed significant differences between the three constituent materials in the test bodies in the second test round and that the method in its current form can be used to distinguish the particle emission from different road surfaces. Suggestions for developing the method include preventing the build-up of dust in the cooling system and ensuring consistent quality of the needles.