Denna studie belyser översiktligt rättsliga hinder och möjligheter att realisera rangering av självkörande fordon ”från lager till uppställningsplats för vidare sjö-, väg- eller järnvägstransport” på kort och lång sikt. Undersökningen utgår metodologiskt från en abstrakt tankeram: de lege lata och de lege ferenda, där den juridiska innebörden förenklat kan beskrivas som ”vad lagen är” i förhållande till ”vad lagen borde vara” (eller den lag som man vill se i framtiden). Den rättsliga analysen visar att en oklar rättsfråga är fråga om vilket regelverk som ska tillämpas på företeelsen i allmänhet och på ifrågavarande ”fordon” i synnerhet.

Genom att synliggöra ett urval bestämmelser som visar på lagstiftningens tillkortakommanden i förhållande till aktuell teknologi kan det konstateras att det för närvarande saknas ett rättsligt regelverk som stöder en automatiserad logistik. Mot bakgrund av lagstiftningens tillkortakommanden presenteras i studien alternativa och tillfälliga rättsliga ”lösningar” för automatiserad logistik, t.ex. tankeexperimentet om aktuella fordon som ”virtuella AGVer”, tillämpning av förordning (2017:309) om försöksverksamhet med självkörande och enligt förslag på rättslig konstruktion som lämnats i forskarrapporten, En rättslig konstruktion för straffrättsligt ansvar gällande självkörande fordon – Forskarrapport till Utredningen om självkörande fordon på väg (Svedberg 2017). 

I studien påtalas även vikten av regelförändringar i den internationella rätten som reglerar frågor av karaktären vem som bär risken vid olika delar under transporten, kostnader för frakt, tull m.m. Beroende på transportslag d.v.s. om aktuella fordon är tänkta att transporteras vidare via sjö-, väg- eller järnvägstransport är olika konventioner tillämpliga och ovanstående frågor behöver således beaktas i t.ex. fraktavtal. Det innebär att automatiserad logistik understöds av den internationella rätten som tar hänsyn till utvecklingen av automation inom andra trafikslag, däribland sjöfarten. Autonoma farkoster eller fartyg regleras för närvarande inte i den internationella rätten vilket innebär att en automatiserad logistik av självkörande fordon fordrar en nationell och ett internationellt regelverk som understödjer och inkluderar en bredare rättslig förståelse av ”automatiserad logistik”, där denna inte endast avser att det gods/material liksom övervakning och förflyttning av densamma till en given uppställningsplats är automatiserad, utan att ”automatiserad logistik” förstås i dess full räckvidd.