Regionförstoring är sedan 2000-talet en central strategi för regional utvecklingspolitik och handlar om att uppmuntra och möjliggöra för människor att bo på en plats och arbeta på en annan. I det här kapitlet har vi analyserat trafikförsörjningsprogram från fem sydsvenska regioner.  Kapitlet handlar om hur syftet med regionförstoring beskrivs och vilka mål som anses kunna uppnås med hjälp av regionförstoring. Eftersom forskning visar att det finns målkonflikter mellan planeringslogikerna regionförstoring och rättvisa undersöks också hur rättvisa och sociala aspekter hanteras i programmen. 

I kapitlet visar vi att trafikförsörjningsprogrammen uttrycker liknande idéer om vad regionförstoringen kan och bör bidra till. Urbanisering används som argument för att koncentrera satsningar till stråk där många bor och pendlar. Snabba resor mellan så kallade ”tillväxtmotorer” (större städer) framställs som avgörande för att möta framtidens behov. Kollektivtrafiken ska vara så snabb och smidig att den kan konkurrera med bilen. 

Trots den centrala roll som hållbar utveckling spelar i RTP är de sociala dimensionerna relativt frånvarande. Trygghet och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning lyfts, liksom landsbygdernas särskilda behov, men frågor om exempelvis jämställdhet eller familjers vardagslogistik behandlas mer ytligt. Vi ser att dialog med medborgare har en potential när det gäller att göra planeringen mer inkluderande. 

Regionförstoring presenteras som en lösning som skapar synergieffekter mellan tillväxt, attraktivitet och hållbarhet. Samtidigt riskerar satsningarna att förstärka geografiska och sociala skillnader. Det behövs en tydligare problematisering av hur nyttor och kostnader fördelas, samt ett arbete som integrerar social hållbarhet mer konsekvent i den strategiska kollektivtrafikplaneringen.