Den nya kollektivtrafiklagen som trädde i kraft 2012 innebar en omorganisering av ansvar, styrning och synsätt på kollektivtrafik i Sverige. Kapitlet analyserar lagstiftarens intentioner bakom lagen och jämför dessa med hur 18 regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM) utanför storstadsregionerna tolkar och tillämpar den. 

Enligt lagstiftaren var lagens huvudsakliga syften att ”modernisera” kollektivtrafiklagstiftningen, anpassa den till EU:s kollektivtrafikförordning och skapa bättre förutsättningar för resenärerna. Centrala delar av lagstiftningen är definitionen av regional kollektivtrafik som vardagsresande, inrättande av regionala kollektivtrafikmyndigheter och fri etablering av kommersiell kollektivtrafik. 

Intervjuerna med RKM visar på stora variationer i hur lagen uppfattas och tillämpas. Många beskriver att den största praktiska förändringen var organisatorisk – bolag avskaffades och nya myndigheter inrättades – medan trafikens faktiska innehåll påverkades mindre. Flera RKM tolkar lagens uppdrag som fokus på arbets- och studiependling snarare än det bredare vardagsresandet som lagstiftaren avsåg. Kommersialiseringen framstår som ett av de mest omdebatterade inslagen. Många RKM menar att lagen byggde på orealistiska antaganden om marknadens möjligheter. Sammantaget visar kapitlet att det finns glapp mellan lagstiftarens intentioner och hur lagen tolkats och tillämpats regionalt. Frågan om vad och vem kollektivtrafiken ska vara till för – och hur den ska bidra till tillgänglighet i både stad och landsbygd – framstår som central och fortsatt under förhandling.