The present report presents, partly, the collected VTI research on the "functional properties" of pedestrian and bicycle roads, and partly a survey of what has been done in this field outside of VTI. The term "functional property" has been interpreted in a broad sense, and basically everything connected with bicycle roads and bicycle traffic is included in the VTI literature review, which is the major part of the report. The operating environment analysis is made on the basis of the discussions from a seminar held at VTI, December 12, 2005, and complemented with literature reviews. The possibilities to build an instrumented vehicle for measuring bicycle roads, and the relevant properties of an evenness index, were discussed at the seminar. In the literature review, the research of VTI has been divided into five parts: traffic safety, maintenance and operation, mode choice, measurement of cycle flow, and the umbrella part "others". The research concerning traffic safety dominates, both at VTI and elsewhere. One of the conclusions from the project is that VTI should try to get funding to develop a measuring vehicle for cycleway surfaces. There is also a need to develop the unreliable methods used today (elastic tube and induction coil) to count bicycle traffic.

VTI and the Norwegian Institute of Transport Economics (TØI) have at the request of the Swedish Road Administration carried out a research and development project concerning tourist routes in Sweden. The project was done in two parts, one literature study with examples of how other countries work with tourist routes and one field study about the opinions of visitors and business operators along two Swedish tourist routes (the present publication). The two tourist routes which have been studied are Tourist Route Gränna-Ödeshög-Rök in the Counties of Jönköping and Östergötland, and Tourist Route Kullaberg in the County of Skåne. The study of the experiences of the business operators, the visitors' willingness to pay and a deepened analysis of the landscape was only done along the Gränna route. As for the experiences of the visitors the data for the two Swedish tourist routes have been compared with similar data from a Norwegian tourist route, Tourist Route Sognefjell.

Under hösten 2001, påbörjade Vägverket Region Stockholm arbetet med att ta fram ett regionalt cykelprogram. Programarbetet utgår från Vägverkets nationella strategi för ökad och säker cykeltrafik. Det regionala programmet ska visa Vägverket Region Stockholms mål, strategier och åtgärder inom cykeltrafikområdet under åren 2002-2006. VTI arbetar på uppdrag av Vägverket Region Stockholm med att kartlägga och sammanställa fakta om cykeltrafiken i regionen. Brister behöver identifieras för att Vägverket ska kunna välja lämpliga insatser och sätta upp rimliga mål för cykeltrafikområdet inom regionen. Den här enkätstudien ingår som en del i VTI:s arbete med att bygga upp nödvändig kunskapsbas. Enkäten syftade till att få en uppfattning om det cykeltrafikrelaterade arbetet i kommunerna i Stockholms län, som underlag för Vägverkets framtagande av ett regionalt cykelprogram. I enkäten har kommunerna även givits tillfälle att lämna synpunkter på vilken roll de vill att Vägverket ska ta i det fortsatta arbetet med att få en ökad och säker cykeltrafik i länet.

Syftet med denna studie är att undersöka om förekomsten av ett is-/snöväglag utgör en högre olycksrisk i början och slutet av en vinter, i jämförelse med själva "högvintern". Orsaken till detta skulle kunna vara, att förarna under högvintern är mer förberedda på och vana att hantera ett is-/snöväglag än vad de är i början och slutet av vintern. För att undersöka detta har olyckskvoter beräknats, för tre olika långa för- och senvinterperioder. Dessa olyckskvoter har sedan jämförts med olyckskvoten för motsvarande högvinterperiod. Längden på högvinterperioderna varierade för olika delar av landet. Olyckskvoterna uttrycks i antal olyckor dividerat med trafikarbetet, där olycksmaterialet omfattar samtliga polisrapporterade olyckor på det statliga vägnätet exklusive viltolyckor. Olyckskvotsberäkningarna har differentierats på de fem väglag, som förekommer vid polisens olycksrapportering: torr barmark, fuktig eller våt barmark, packad snö eller tjock is, tunn is eller rimfrost, lös snö eller snömodd, där de tre sistnämnda utgör is-/snöväglagen. Beräkningarna har även delats upp i sex driftstandardklasser A1-A4 samt klass B1-B2 och med landet indelat i fyra olika klimatzoner: Södra, Mellersta, Nedre norra och Övre norra Sverige. För att beräkna trafikarbetet per väglag har väglagsfördelningar, baserat på utförda observationer under vintersäsongerna 1993/94 t.o.m. 1996/97 samt årsdygnstrafikarbetet använts som underlag. Analyserna visar att olyckskvoterna för is-/snöväglag under före- och senvinterperioderna i nästan samtliga fall är högre än för motsvarande högvinterperiod. Olyckskvoterna var dessutom i de flesta fall högre under senvinterperioderna än under förvinterperioderna. Det visade sig också att ju kortare för- och senvinterperiod, desto högre var olyckskvoten i många fall. Dessa samband var tydligast för vägar i driftstandardklass B1 och B2.

At the beginning and end of a winter season, there is a greater risk of car accidents in ice and snow conditions than during mid-winter. This was found in this Swedish study where accident data for four winters was correlated to road condition data obtained through visual observations. The purpose of the study was to see how the car accident risk on ice and snow varies over the winter. To examine this, the winter season was divided into three periods: Early winter, Mid-winter, and Late winter. Accident rates were calculated for each period and the values for Early and Late winter were compared with the corresponding Mid-winter values. The accident rate (car accident risk) is here defined as the number of accidents divided by the vehicle mileage, where the accident data includes all the car accidents on Swedish state roads recorded by the police, during the winter seasons from 1993/94 through 1996/97, excluding collisions with wildlife. Accident rates were calculated for five different types of road condition assessed by the police: Dry bare ground, Moist or Wet bare ground, Packed snow or Thick ice, Black ice or Hoar-frost, and Loose snow or Slush, where the last three are ice and snow conditions. The vehicle mileage for each road condition was calculated on the basis of visual observations performed to monitor the road condition. The analyses show that icy and snowy road conditions constitute a greater risk during Early and Late winter periods than during Mid-winter. The reason for this could be that drivers are more likely to expect these kinds of road condition during Mid-winter than at the beginning and end of the winter season. Moreover, the accident risk is greater during Late winter than during Early winter, and the shorter the Early and Late winter period, the higher the risk.

Under hösten 2021 fick Transportstyrelsen i uppdrag av regeringen att analysera och vid behov lämna förslag till ändrade trafikregler för att andelen trafikanter som reser med cykel ska öka. Mot bakgrund av detta har Transportstyrelsen anlitat VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut för att bistå i arbetet genom att beskriva kunskapsläget utifrån gällande forskning.

Syftet med uppdraget har främst varit att undersöka cyklisters utrymmesbehov i olika trafiksituationer och att ta fram underlag till rekommendationer för utformning av cykelinfrastrukturens bredder. Idag saknas regler eller gemensam byggpraxis för den fysiska utformningen av cykelfält och cykelbanor. Det är istället upp till respektive väghållare att ta fram sina egna typsektioner eller rekommendationer och kontrollera efterlevnaden.

Resultaten i denna rapport baseras på litteraturstudier gällande utformningsstandarder och forskning kring cyklisters utrymmesbehov. Rekommendationer presenteras om minstabredder på cykelbanor och cykelfält beroende på möjlighet till möten och omkörningar, inkluderat dimensionering för lastcyklar, samt trygga avstånd till sidohinder. En ansats till modellstruktur för bedömning av utrymmesbehov vid högre flöden har även tagits fram.

Cykelbanors bredd kan varieras beroende på den önskade dimensionerande trafiksituationen, det vill säga möjligheten att ett visst antal trafikanter ska kunna mötas eller köra om varandra säkert. Utifrån ett underhållsperspektiv är det dock fördelaktigt att anlägga cykelbanor med minst 2,5 meter bredd, oavsett trafiksituationen. Mindre bredd än så kan medföra lägre effektivitet för drift och underhåll med ökade livscykelkostnader som följd.

Under hösten 2021 fick Transportstyrelsen i uppdrag av regeringen att analysera och vid behov lämna förslag till ändrade trafikregler för att andelen trafikanter som reser med cykel ska öka. Mot bakgrund av detta anlitade Transportstyrelsen VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut för att bistå i arbetet genom att beskriva kunskapsläget utifrån gällande forskning. 

Historiskt har dimensionering för gång och cykel baserats på ingenjörsmässiga uppskattningar med lite eller inget empiriskt underlag. Syftet med uppdraget har främst varit att undersöka cyklisters utrymmesbehov i olika trafiksituationer och att ta fram underlag till rekommendationer för utformning av cykelinfrastrukturens bredder. Idag saknas regler eller gemensam byggpraxis för den fysiska utformningen av cykelfält och cykelbanor. Det är istället upp till respektive väghållare att ta fram sina egna typsektioner eller rekommendationer och kontrollera efterlevnaden. Inom ramen för detta arbete har det bland annat tagits fram grundläggande designriktlinjer som beaktar cyklister och lastcyklisters utrymmesbehov och interaktion med andra trafikanter.  

Resultaten i denna rapport baseras på litteraturstudier gällande utformningsstandarder och forskning kring cyklisters utrymmesbehov. 

Arbetets primära resultat består i framtagandet av minstabredder för cykelbanor och cykelfält beroende på möjlighet till möten och omkörningar, inkluderat dimensionering för lastcyklar, samt trygga avstånd till sidohinder. En enkelrikta cykelbana för vanliga cyklister bör inte understiga 0,95 m bredd, plus 0,35 meter fritt avstånd till sidohinder utanför cykelbanan på varje sida. En dubbelriktad cykelbana bör inte vara smalare än 2,15 m, plus 0,35 meter avstånd till sidohinder per sida. Vid fullt beaktande av lastcyklar blir cykelbanebredden 3,5 meter på dubbelriktade cykelbanor. En ansats till modellstruktur för bedömning av utrymmesbehov vid högre flöden har även tagits fram. 

Utöver de faktiska breddrekommendationerna så har även arbetet resulterat i framtagandet av en lista med utformningsparametrar för cyklisters utrymmesbehov. Dessa parametrar beskrivs med måttangivelse och nivå av empirisk uppbackning. Vissa av parametrarna saknar fortfarande empirisk uppbackning vilket synliggör behovet av fortsatta studier.  

Objective: In Sweden, cyclists, pedestrians, and moped riders share the space on combined pedestrian and cycle paths, and their speeds may differ greatly. As a starting point, this article studies the speed component and how cyclists' speed varies at pedestrian and cycle paths depending on the day, week, and year; road user composition; and road design.

Methods: Three data sources were used: 1) Existing measurements of cycle speed and flow at 17 sites in 3 different Swedish municipalities; 2) complementary measurements of cycle speed and flow at 5 sites; and 3) roadside observations of bicycle types at these 5 new sites.

Results: The average speed of cyclists on the paths varied between 12.5 and 26.5 km/h. As expected, the lower average speeds were found in uphill directions, near intersections, and on paths with high pedestrian flows. The higher speeds were found in downhill directions and on commuter routes. In all, 70%-95% of road users observed on pedestrian and cycle paths were cyclists, and 5%-30% were pedestrians. The 2 sites with the highest proportion of electric-assisted bicycles and racer bicycles also had the highest average speeds.

Conclusions: The relationship between bicycle type and measured speed was not entirely clear, but the results suggest that paths with higher proportions of electric and racer bicycles have higher average speeds. There also appears to be a connection between average speed and the width of the distribution; that is, the higher the average speed, the wider the speed distribution. More research is needed on how speed levels and speed variance affect accident risk.

Nationellt, regionalt och i många av Sveriges kommuner finns målsättningar om ökad cykling. Dessa målsättningar är dock svåra att följa upp, då cykeltrafikens storlek inte mäts och följs upp i samma omfattning som exempelvis biltrafiken. Myndigheten Trafikanalys fick i uppdrag av regeringen att utveckla och föreslå en enhetlig metod för systematiska mätningar av cykeltrafik på lokal och regional nivå och det arbetet avrapporterades i januari 2018. Cykeltrafiken kan mätas på olika sätt och de två vanligaste metoderna är via flödesmätningar i gaturummet eller via resvaneundersökningar. I denna rapport fokuserar vi enbart på cykelflödesmätningar i gaturummet. Nuvarande upplägg av cykelflödesmätningar gör det inte möjligt att skatta cykeltrafikarbetet i kommunen, då det inte genomförs några flödesmätningar på systemnivå för hela det cykelbara vägnätet. För att nå en bred tillämpning, behöver det utredas vilka eventuella hinder som finns för att använda Trafikanalys enhetliga metod vilket förslagsvis görs i följande tre steg, där steg 1 beskrivs i denna rapport:

1. Förberedande studie: Föreslå ett upplägg av en pilotstudie.

2. Genomföra en pilotstudie för att kunna fastställa en enhetlig metod.

3. Fastställande av den slutliga enhetliga metoden.

Syftet med den förberedande studie som presenteras i den här rapporten, är att utifrån kommunala förutsättningar anpassa Trafikanalys enhetliga metod för att skatta cykeltrafikarbetet genom flödesmätningar i kommuner. Den förberedande studien ska också mynna ut i ett förslag till upplägg av en pilotstudie där den anpassade metoden testas och frågeställningar gällande avgränsningar och definitioner kan avgöras. Tanken är att pilotstudien ska genomföras i ett uppföljande projekt i ett antal kommuner för att resultera i ett slutligt fastställande av en enhetlig metod för att skatta cykeltrafikarbetet som får en bredare tillämpning och kan användas för uppföljning av såväl lokala som nationella målformuleringar gällande cykling.

Under senare år har cykeln lyfts fram som ett transportmedel med många positiva egenskaper och i nationella strategidokument har det uttryckts en önskan om att cyklingen ska öka. Samtidigt poängteras att säkerheten för cyklister måste bli bättre så att en ökad cykling inte leder till fler skadade och omkomna cyklister. För att klara av att öka cyklandet utan att försämra säkerheten, behövs underlag för att fatta beslut om vilka åtgärder som behöver genomföras. Bland annat behövs bättre kunskap om sambandet mellan cykelflöde och skaderisk i olika trafikmiljöer.

I syfte att studera hur sättet att använda cykeln förändras över tid och hur cyklisters skaderisk påverkas av cykelflöde och trafikmiljön, har tre olika delstudier genomförts i det här projektet. I den första delstudien har en modell utvecklats som innehåller både färdmedelsval och destinationsval för cykel. I den andra delstudien har modeller för skaderisker hos cyklister utvecklats för olika olyckstyper och trafikmiljöer. I den tredje delstudien har interaktioner mellan olika trafikanter observerats, i syfte att studera hur dessa påverkas av nivån på cykelflödet. Sammantaget visar studierna i projektet att cykelflödet har betydelse för cyklisters olycksrisk. Högre flöden ger färre interaktioner per cyklist och lägre risk att skadas i såväl singelolyckor som kollision med motorfordon. Vi har också kunnat visa att det är möjligt att modellera färdmedels- och destinationsval för cykel såväl som att med hjälp av modeller beskriva effekter på cyklisters skaderisk. För att kunna göra bättre skattningar som mer rättvist beskriver verkligheten behövs dock ett bättre dataunderlag till modellerna, framförallt när det gäller cykelresor och beskrivning av cykelinfrastrukturen.

While cycling is promoted as a clean, energy-efficient mode of transport generating physical activity, the number of injured cyclists must decrease to achieve traffic safety goals. The extent of the single bicycle crashes (SBCs) and crash causes are rather well studied. This study expands this knowledge by focusing on differences in injury severity. The aim of the study is to investigate the relationship between injury severity and characteristics of the crash and the cyclist with focus on SBCs. Furthermore, injury risk is calculated for different age classes and sexes, as well as for different purposes of the trip. The results are based on injured cyclists in Sweden (N = 105,836) registered in STRADA, 2010–2019, by both the police and accident and emergency departments (A&Es), with a special focus on injury severity reported by the A&Es. Binary logistic regression was applied to analyse how the odds of being severely injured differed for different cyclists and situations. Results from of the National Travel Survey, 2011–2016, were used to study differences in distance travelled with respect to sex, age group and purpose of the trip. Given that the cyclist is injured in an SBC, the results show a higher probability of being severely injured (maximal AIS 3 or more) for cyclists 45 years or older compared to younger cyclists, for males compared to females and for cyclists not wearing a helmet compared to cyclists wearing a helmet. A higher probability for severe injury was also found for crashes occurring during leisure trips compared to work/school trips, crashes occurring during weekdays compared to weekends and crashes at intersections and road stretches compared to pedestrian and cycle paths. Furthermore, the risk of being severely injured in an SBC per km travelled was higher for cyclists aged 45 and older and during a leisure trip. © 2021 The Author(s)

The purpose of this paper is to enhance the understanding of cyclists’ speed on pedestrian and cycle paths and to understand how cyclists adapt their speed to other road users and the surrounding environment. The paper is based on a study where three different data sources were used: existing measurements of cycle speed and flow in three different Swedish municipalities, Eskilstuna, Linköping and Stockholm (19 sites); new measurements of cycle speed and flow in Linköping (4 sites) and Stockholm (1 site); and road side observations of bicycle types at these five sites.

The average speed of cyclists on the paths varied between 15 and 25 kilometres per hour. As expected, the lower average speeds were found in uphill directions, near intersections and on paths with high pedestrian flows. The higher speeds were found in downhill directions and on commuter routes. In all, 70–95 percent of the road users observed on pedestrian and cycle paths were cyclists while 5–30 percent were pedestrians. The most common type of bicycle used was a comfort bike, followed by a trekking bike. Electric assisted bicycles and racer bikes occurred at all sites, with a proportion of 1–10 percent and 1–15 percent, respectively. The relationship be-tween bicycle type and measured speed was not entirely clear, but the paths with higher pro-portions of electric and racer bikes generally had higher speeds. There also appears to be a con-nection between average speed and the width of the distribution – the higher the average speed, the wider the speed distribution. More research is needed on how this affects the accident risk.

Det finns idag inget definierat nationellt mål för ökad cykling i Sverige. VTI fick i uppdrag av regeringen att ta fram detta. I uppdraget ingår att ta fram en målstruktur och föreslå indikatorer och system för uppföljning. Vi har inhämtat kunskap genom litteraturstudier, en workshop, en enkätundersökning samt genom egna analyser av data från nationella resvaneundersökningar. Vi har avgränsat definitionen av cykling till att omfatta färd med trampcykel med eller utan elassistans – i dagligt tal ”vanlig” cykel och elcykel. 

Enkelt uttryckt ska cyklandet fördubblas till 2035 och mer specifikt föreslår vi följande mål, målstruktur och ambitionsnivå: 

• Övergripande mål: Cyklingen i hela Sverige ska öka så att tillgängligheten förbättras, folkhälsan stärks och klimat- och miljöpåverkan minskar. 

• Etappmål 1: Cykelresornas andel av det totala antalet resor i Sverige ska öka till 20 procent år 2030 och till 26 procent år 2035, utan att andelen gång- eller kollektivtrafikresande minskar. 

• Etappmål 2: Cykelresornas andel av det totala persontransportarbetet i Sverige ska öka till 3 procent till 2035, utan att gång- eller kollektivtrafiken minskar. 

• Delmål 1: Cykelresornas andel av det totala antalet resor i Sverige kortare än 10 km, ska öka till 30 procent år 2030 och till 45 procent år 2035, utan att andelen gång- eller kollektivtrafik[1]resande minskar. 

• Delmål 2: Cykelresornas andel av det totala antalet resor för barn i grundskoleåldern i Sverige ska öka till 40 procent år 2030 och till 50 procent år 2035, utan att andelen gångresor minskar. 

Därutöver har vi föreslagit sju indikatorer med tillhörande mått som kan kopplas till ovanstående målförslag. Den nationella resvaneundersökningen kan användas för uppföljning av målen och Nationella cykelrådets sammanställning ”Nationellt cykelbokslut” kan med fördel användas för uppföljningen av indikatorerna.

På gång- och cykelvägar blandas många olika trafikanter med skilda hastighetsanspråk. Skillnader i hastighet skulle kunna vara en orsak till brister i samspel trafikanterna emellan och till att incidenter och olyckor uppstår. Syftet med detta projekt är att få ökad kunskap om cyklisters hastigheter på gång- och cykelvägar och förståelse för hur cyklisterna anpassar hastigheten till omgivande trafikanter och trafikmiljö. Tre olika typer av data har använts: Hastighet och cykelflöde från tidigare mätningar i kommunerna Eskilstuna, Linköping och Stockholm på totalt 18 platser; hastighet och cykelflöde i Linköping (4 platser) och Stockholm (1 plats) från nya mätningar; observationer avseende typ av cyklar vid dessa fem platser. Utöver detta har vi också sammanställt några utvalda referenser.

Data visar att cyklisternas medelhastighet på utvald sträcka varierar mellan 15 och 25 kilometer i timmen. Som väntat förekommer de lägre medelhastigheterna i uppförsbacke, vid närhet till korsning och vid stort fotgängarflöde medan de högre framför allt märks i nedförsbacke och på pendlingsstråk. Vi kan inte påvisa någon generell ökning av cyklisternas hastighet i ett längre tidsperspektiv, vare sig i medelhastighet eller andel cyklister som håller högre fart än 30 kilometer i timmen. Däremot har cykelflödet ökat på många platser. Det innebär att antalet cyklister som håller en hög hastighet, exempelvis över 30 kilometer i timmen, ökar, även om inte andelen ökar. Detta kan felaktigt uppfattas som ökade medelhastigheter. Ungefär 70–95 procent av de trafikanter som observerades på gång- och cykelvägarna var cyklister och cirka 5–30 procent var fotgängare. En ytterst liten andel var mopedister, endast 0,2 procent. Komfortcykeln var den vanligast förekommande typen av cykel, följt av trekkingcykel. Elcykel förekom på alla platser, men i varierande omfattning från 1 till 10 procent. Racercykel förekom också på alla platser, mellan 1–15 procent. Sambandet mellan typen av cykel och hastighetsanspråk är inte helt entydigt, men resultaten stöder påståendet att cyklister på elcykel och racercykel har högre hastighetsanspråk.

Det övergripande syftet med projektet "Trafiksäkerhet & Tillgänglighet vs Drift & Underhåll" är att finna lösningar på de konflikter som finns mellan de utformningslösningar som vi idag betraktar som tillgängliga och trafiksäkra och de problem som dessa utformningar utgör för drift- och underhållsarbetet. Ur ett helhetsperspektiv kan man idag få bilden av att man kanske fokuserar för mycket på att det ska vara optimalt ur ett trafiksäkerhets- och tillgänglighetsperspektiv, vilket i vissa fall innebär att det blir omöjligt att klara driften. Det i sin tur innebär att utformningen varken blir säker eller tillgänglig under vissa förhållanden. Vårt mål är att hitta lösningar som kan anses som tillräckligt bra ur ett trafiksäkerhets- och tillgänglighetsperspektiv och som dessutom går att sköta och ge godtagbar standard året om.

Drift av gator och vägar påverkar, förutom framkomlighet och säkerhet, även miljöaspekter som luftkvalitet. Åtgärder som sandning och saltning påverkar halten av inandningsbara partiklar (PM10) i luften. Driftåtgärder som görs för att minska uppvirvlingen av partiklar på våren kan å andra sidan ha effekt på vinterdriften, genom att de saltlösningar som används också fungerar som halkbekämpningsmedel. Projektet har undersökt möjligheterna att optimera gatudriften ur dessa aspekter, med ett fokus på luftkvalitet. I olika aktiviteter inhämtades synpunkter och erfarenheter kring problembild och lösningar från bransch, väghållare och praktiker. En provtagare för vägdamm, WDS II, vidareutvecklades. Utvärderingar av olika spol- och städvarianters effekt på dammförrådet visade att en positiv effekt av metoderna kräver att det finns förhållandevis mycket damm på vägytan. Optimeringstester visade att god prognosstyrning av insatserna är viktigt för ett bra resultat. En kriteriebaserad analys visade att ingen optimering av dammbindningen skett under projektperioden. Sammantaget har projektets ursprungliga mål att kunna föreslå en optimerad gatudrift i en stadsdel i Stockholm inte nåtts, främst beroende av gällande driftkontrakt och av miljökvalitetsmålets (PM10) och framkomlighetens höga prioritet i staden. Däremot har Optidrift identifierat framgångsfaktorer och problem med gatudriften, resulterat i ökad kunskap om gatudriftens effekter på dammförråd och luftkvalitet samt tagit fram användbara utvärderingsmetoder och scenarioanalyser användbara i fortsatt arbete med att förbättra och optimera vinter- och barmarksdrift.

En littereratursammanställning av kunskapsläget har gjorts för att förstå orsaker till halka på cykelbanor. Inverkan av textur på friktion och halkrisk samt omgivnings inverkan beskrivs. Ett huvudsyfte med rapporten är att utifrån kunskapsläget identifiera kunskapsbehovet om olika beläggningstypers friktion och halkbenägenhet under olika förhållanden i cykelhastigheter upp till 40 km/h. Halkrisken bestäms bland annat av friktionen mellan däcket och vägbanan. Det finns många faktorer som påverkar halkrisken till exempel vägytans geometri och ytegenskaper, fordonets hastighet, hjulens egenskaper, temperatur och omgivningens miljö (t.ex. vegetation och nedsmutsningsrisk). Denna rapport fokuserar på vägytans egenskaper och meteorologiska faktorer (främst temperatur och fukt) och inte på cykeln eller dess komponenters egenskaper. Texturen på vägytan är en viktig parameter när det gäller halka. Texturen delas upp i tre våglängdsområden: mikro-, makro- och megatextur. Främst är det mikrotextur och makrotextur som påverkar friktionen för cyklar. I praktiken utgör däcket och cykelbanan sällan två rena ytor som möts. Ofta uppstår också halka då ytan är nedsmutsad, vatten, snö och is agerar då som ett friktionssänkande skikt mellan hjulen och ytan. Även rullgrus ger upphov till halkrisk.Det finns friktionskrav för gång- och cykelvägar även om det sällan utförs friktionsmätningar. Befintliga krav i Sverige för belagda vägar inklusive gångoch cykelvägar är att medeltalet för friktionstalet inte får understiga 0,50 över en 20 meter lång sträcka. Friktionsmätning kan göras med PFT (Portable Friction Tester) då detta handhållna instrument enligt preliminära resultat korrelerar med standardmetoden Road Friction Tester (SAAB Friction Tester) som inte kan användas på cykelvägar.

Syftet med det här projektet har varit att ta fram en metod för att mäta cykeldäcks friktion på is och att genomföra inledande tester. Målet är att med hjälp av den framtagna testmetoden kunna ge oberoende och evidensbaserad information till potentiella vintercyklister om väggreppet på is med ett dubbat cykeldäck i jämförelse med ett odubbat, både vid bromsning respektive i kurvor. I studien har fyra olika dubbdäck för cykel jämförts med två vanliga sommardäck. Mätningarna gjordes i VTI:s stationära däckprovningsanläggning, vilken består av en rörlig bana och en stillastående men vridbar mätrigg. Konstruktionen gör det möjligt att under kontrollerade förhållanden mäta såväl broms- som styrkrafter för ett rullande hjul. För att kunna testa cykeldäck krävdes ombyggnationer av anläggningen som tidigare endast använts för studier av personbils- och lastbilsdäck. Den utvecklade testmetoden visade sig fungera bra för jämförande tester av cykeldäck. Mätningarna visade att dubbade cykeldäck har generellt bättre isgrepp än odubbade, men att det kan vara stora skillnader mellan olika dubbdäck. Fler dubbar behöver inte innebära ett bättre isgrepp. För bromsning med låst hjul uppmättes upp till 2,5 gånger högre friktion med dubbdäck jämfört med ett odubbat däck. Dubbdäcken producerar också generellt större sidkraft vid styrning på is. Vid lutning av cykeln ökar skillnaderna mellan dubbat och odubbat. Generellt uppnås en liten ökning av broms- och sidkrafter vid ett minskat däcktryck, men rätt däcktryck tycks vara viktigt för att få ut optimal prestanda ur ett dubbdäck. Resultaten visar att det är väl värt att rekommendera cyklister att använda dubbdäck vid vinterväglag. Med bättre grepp och bättre bromsstabilitet finns goda möjligheter till säkerhetsvinster vid vintercykling.

I detta projekt har mätningar i VTI:s stationära däckprovningsanläggning utförts med ett cykeldäck på asfaltunderlag i syfte att ta fram slipkurvor som beskriver ett cykeldäcks friktionsegenskaper. Mätresultaten har sedan använts för att ta fram en däckparametrisering för simuleringsändamål. Följande däckparametrar har mätts: cornering stiffness, camber stiffness, brake slip stiffness och lateral relaxationslängd.

Det testade däcket genererade en maximal friktionsnivå på ungefär 1,0 på asfalten. Typiska värden på däckparametrarna var: normerad cornering stiffness 0,3; normerad camber stiffness 0,01; normerad brake slip stiffness 250. Jämfört med de få tidigare publicerade mätningar på cykeldäck så är cornering stiffness generellt ca 50 procent högre än vad som hittills rapporterats. Värdena för camber stiffness motsvarar väl de värden som en studie av racingdäck uppvisat, men är 25–50 procent lägre än värden uppmätta på mer normala däck i en annan studie. För brake slip stiffness finns inga tidigare mätningar att jämföra med. Mätning av relaxationslängden påverkades tyvärr av problem med mätutrustningen och vi kunde inte bestämma denna med önskad noggrannhet. Från mätningarna uppskattar vi relaxationslängden till 200–300 mm för det testade däcket, vilket är en faktor 2–3 ggr större än vad som rapporterades i den enda studie som tidigare mätt relaxationslängd för cykeldäck.

Studien syftar till att översiktligt beskriva inom vilka områden som cykling har potential att bidra till Sveriges uppfyllelse av mål inom Agenda 2030. 

Studien är avgränsad till huvudmål, delmål och indikatorer i Agenda 2030 där cyklingen bedöms bidra, positivt eller negativt. I rapporten har vi gjort en översiktlig genomgång av Att förändra vår värld: Agenda 2030 för en hållbar utveckling. Utöver en strukturerad litteratursökning av tidigare sammanställningar om cyklingens bidrag till hållbarhetsmålen så har den så kallade snöbollsmetoden använts för att söka litteratur inom området cykling och Agenda 2030 kopplat till specifika mål. Vi har i litteratursökningen hittat två tidigare sammanställningar av cyklingens koppling till Agenda 2030 samt en aktionsplan för fysisk aktivitet med koppling till cykling och hållbarhetsmålen. 

Vi har inte haft ambitionen att i den här studien försöka kvantifiera hur mycket cyklingen kan bidra till de olika målen, bara att cyklingen har potential att göra det. Vår systemanalys visar att ökad cykling bidrar positivt till flera av målen och att ökad cykling på bekostnad av biltrafik ökar det positiva bidraget. Samtidigt kan ökad cykling leda till fler olyckor vilket ger ett negativt bidrag till Agenda 2030. Säkrare cykling är emellertid inte bara ett sätt att minska det negativa bidraget till Agenda 2030 genom olyckor, utan även ett sätt att få fler att våga och vilja cykla. Det är viktigt att beakta olika utmaningar i samhället som integrerade, odelbara och djupt sammanlänkade och att försöka förstå hur transportsystemet bidrar såväl positivt som negativt om ambitionen är att arbeta utifrån principerna i Agenda 2030.

In this report, we present the results from a study commissioned by the research foundation of Länsförsäkringar (Länsförsäkringsbolagens forskningsfond). The aim was to develop and evaluate methods for testing how well-suited different bicycle lights are as vision aid, while at the same time making the cyclist visible and recognisable. Rather than comparing specific brands, the goal has been to evaluate generic features like brightness, beam shape, blinking versus steady beams, mounting position and so on.

Nine front and nine rear lamps from a wide price and design range have been selected from the bicycle lights available on the market. Brightness and beam shape were documented with lux measurements and via photographs. Six participants were asked whether they could, from a distance of 300 metres, identify front and rear lights and whether they showed a blinking, steady or rolling beam, and to rate the light setup for subjective preference. Gap acceptance and estimated ease of speed and distance judgements depending on beam type, mounting position and cyclist speed was investigated in a dynamic setting in an urban environment. Additional lighting features were demonstrated with films and photographs.

Current guidelines for work zones do not consider the needs of cyclists and pedestrians enough, which leads to unpredictable situations and a resulting higher crash risk for these road user groups. With respect to motor vehicles, speed management with various interventions is an important and well-studied measure. Their design can be hazardous for cyclists, but a systematic investigation of speed reducing interventions that are applicable to cyclists is lacking. In a controlled setting, four different types of interventions were studied regarding their effect on cyclist speed, attention, and comfort at the first encounter with the intervention and when familiar with the setup. Thirty cyclists with a variety of bicycles first rode a baseline condition to establish their desired speed, then they encountered the interventions eight times in a row. During the first encounter their speed dropped but went back to baseline levels during the following trials, regardless of intervention type. The glance behaviour showed that cyclists’ attention was focused much more on the interventions themselves than beyond, which can be problematic in unpredictable environments like work zones. Comfort ratings varied widely, with interventions causing vibrations being rated as least comfortable. To conclude, speed-reducing interventions for cyclists must be applied with care and their effect weighted against potential risks of causing crashes and distraction.

Den här rapporten relaterar till en del av det uppdrag av regeringen som Transportstyrelsen fick hösten 2021: att analysera och vid behov lämna förslag till hur ändrade trafikregler kan främja säker omkörning av cyklister. Transportstyrelsen skulle även analysera behovet av andra ändringar av trafikregler som kan medföra att andelen trafikanter som reser med cykel kan öka och anlitade då oss för att bistå i arbetet genom att beskriva kunskapsläget om cyklisters utrymmesbehov utifrån gällande forskning. Det uppdraget omfattade endast cykling på separerade cykelvägar och har avrapporterats i VTI rapport 1155 ”Cyklisters utrymmesbehov – Kunskapsunderlag till rekommendationer för utformning”. Den här rapporten presenterar extra material som sammanställdes samtidigt, men som inte ingick i uppdraget från Transportstyrelsen.

I rapporten sammanställs kunskap om cyklisters utrymmesbehov vid omkörning, främst på landsväg med beaktande av cyklisters framkomlighet, tillgänglighet, trafiksäkerhet och trygghet. Rapporten berör i samband med detta även relaterade frågor som cyklisters placering i sidled och cykling i bredd. Dessa två ämnen berör även utrymmesbehovet på cykelbanor, vilket innebär att delar av informationen här också finns med i VTI Rapport 1155. Resultaten i rapporten baseras på en internationell sammanställning av förordningar gällande cykling i frågorna ”hålla höger”, ”cykla i bredd”, ”cykla i körbanan” och ”omkörning av cyklande” samt relevant forskningslitteratur.

Forskningen visar att det krävs åtgärder för att säkerställa att bilars omkörningar av cyklister i blandtrafik blir säkra och uppfattas som trygga av cyklisterna. Detta är en grundförutsättning för en ökad och säker cykling inte minst på landsväg. Tänkbara åtgärder är regeländringar (för vilket det presenteras ett diskussionsunderlag i rapporten), informationskampanjer eller förbättringar av infrastrukturen för cyklister. En svårighet med dagens regelverk är att avgöra vad som avses med ”betryggande avstånd” och här behövs ytterligare forskning för att kunna ge tydligare vägledning.

Den här rapporten relaterar till en del av det uppdrag av regeringen som Transportstyrelsen fick hösten 2021: att analysera och vid behov lämna förslag till hur ändrade trafikregler kan främja säker omkörning av cyklister. Transportstyrelsen skulle även analysera behovet av andra ändringar av trafikregler som kan medföra att andelen trafikanter som reser med cykel kan öka och anlitade då oss för att bistå i arbetet genom att beskriva kunskapsläget om cyklisters utrymmesbehov utifrån gällande forskning. Det uppdraget omfattade endast cykling på separerade cykelvägar och har avrapporterats i VTI rapport 1155 ”Cyklisters utrymmesbehov – Kunskapsunderlag till rekommendationer för utformning”. Den här rapporten presenterar extra material som sammanställdes samtidigt, men som inte ingick i uppdraget från Transportstyrelsen.

I rapporten sammanställs kunskap om cyklisters utrymmesbehov vid omkörning, främst på landsväg med beaktande av cyklisters framkomlighet, tillgänglighet, trafiksäkerhet och trygghet. Rapporten berör i samband med detta även relaterade frågor som cyklisters placering i sidled och cykling i bredd. Dessa två ämnen berör även utrymmesbehovet på cykelbanor, vilket innebär att delar av informationen här också finns med i VTI Rapport 1155. Resultaten i rapporten baseras på en internationell sammanställning av förordningar gällande cykling i frågorna ”hålla höger”, ”cykla i bredd”, ”cykla i körbanan” och ”omkörning av cyklande” samt relevant forskningslitteratur.

Forskningen visar att det krävs åtgärder för att säkerställa att bilars omkörningar av cyklister i blandtrafik blir säkra och uppfattas som trygga av cyklisterna. Detta är en grundförutsättning för en ökad och säker cykling inte minst på landsväg. Tänkbara åtgärder är regeländringar (för vilket det presenteras ett diskussionsunderlag i rapporten), informationskampanjer eller förbättringar av infrastrukturen för cyklister. En svårighet med dagens regelverk är att avgöra vad som avses med ”betryggande avstånd” och här behövs ytterligare forskning för att kunna ge tydligare vägledning.

In darkness it is legally obligatory to light vehicles, both to enable their operators to see where they are travelling and to make the vehicle visible and recognisable to other road users. Legal requirements differ between vehicle types and, for bicycle lighting, also between countries. So far, in spite of some indications, there is no definite evidence of a relationship between crashes involving cyclists and darkness, nor on the presence of bicycle lighting and crash risk in darkness, possibly due to a lack of prevalence data. There are no standards for scientific or consumer testing of bicycle lights, and visibility-related results are inconclusive. Three test methods were employed to evaluate generic bicycle light features such as beam shape, brightness, steady versus flashing beam, and mounting position for their effects on seeing and being seen, while investigating which method was best suited for which type of evaluation. In static indoor laboratory testing, brightness was measured and beam shape documented photographically. In static outdoor testing, visibility from 300 m was evaluated, subjective ratings were collected, and beam shape documented. Three front-light beam types were then evaluated for their effect on gap acceptance in a dynamic setting in an urban environment, and subjective ratings were collected. All 18 tested lamps fulfilled the legal requirements, with a bright, steady front beam receiving the highest subjective ratings. Gap acceptance was influenced only by cyclist speed, but neither by beam type nor mounting position. To capture the effect of generic bicycle light features on perception, behaviour, and acceptance, one single method is not enough, and standardised laboratory tests should be combined with research-question–specific dynamic testing. © 2021 The Authors

There is a need to move society in a sustainable direction. One way to contribute to this move is to change to more sustainable transport modes, such as cycling. To increase cycling, the infrastructure is important, and good quality cycle paths are needed. However, little is known about the degradation of cycle paths. This paper aims to investigate what modes of pavement distress are found on municipal cycle paths in Sweden, and what probable mechanisms lie behind such distress; these are determined based on questions from a state-of-practice survey, interviews, and a literature review. The main findings are that the most commonly stated distress modes are surface unevenness followed by longitudinal cracks, and the most commonly stated causes of distress are ageing, followed by structural interventions, and roots and vegetation. The results also show that for several distress modes, there are probable connections with climatic factors such as temperature and moisture, as well as with the population size of the urban areas. Objective data are needed regarding traffic load and the climatic factors that affect cycle paths, along with information on their structural design, to better understand their degradation.

The riding comfort of cyclists related to roughness and unevenness of cycle path surfaces has unfortunately not been given enough attention in the indices used to predict cyclists’ perceptions of roadway environments. This is partly due to the lack of condition assessment methods specifically adapted to the speed and space limits on cycle paths, and a need for developing metrics that describe the perceived comfort of cyclists rather than that of car users. In this paper a novel method, the Bicycle Measurement Trailer (BMT), is proposed to bridge this gap. Eight different surface types, ranging from gravel and different sized concrete block pavements to asphalt concrete in different conditions, have been assessed with regards to roughness. Four of these surfaces were also used for the assessment of their longitudinal evenness. The accuracy and repeatability of the BMT were evaluated. Finally, five different metrics (Dynamic Comfort Index, Evenness Coefficient, 0.5 m Straight Edge, International Roughness Index and Root Mean Square), were calculated from the collected data and assessed. The main findings suggest that the BMT has a high accuracy at normal and high cycling speeds when compared to the standardized road measuring system, Road Surface Tester, and a high level of repeatability at normal cycling speed. The surfaces could be ranked according to their roughness, and the longitudinal evenness was successfully analysed from the collected data. In conclusion, the BMT could be a valuable tool to assess the cycle path surface condition in relation to how cyclists perceive the riding comfort.

Cyclists’ riding comfort, related to pavement texture and unevenness, has not been thourougly investigated, partly due to the lack of condition assessment methods specifically adapted to the speed and space limits on cycle paths. Metrics that better describe the perceived comfort of cyclists, rather than that of car users, are needed. In this paper a novel method, the Bicycle Measurement Trailer (BMT), is proposed to bridge this gap. Eight different cycle path surface types have been assessed with regards to pavement texture and for four of these surfaces the longitudinal evenness was assessed. The accuracy and repeatability of the BMT were evaluated. Finally, five different metrics (Dynamic Comfort Index, Evenness Coefficient, 0.5 m Straight Edge, International Roughness Index and Root Mean Square), were calculated from the collected data and assessed. The main findings suggest that the BMT has a high accuracy at normal and high cycling speeds and a high level of repeatability at normal cycling speed. The surfaces could be ranked according to texture, and the evenness was successfully analysed. In conclusion, the BMT could be a valuable tool to assess the cycle path surface condition in relation to bicycle riding comfort.

Introduction: Active school transportation (AST) can be a powerful strategy to promote physical activity and improve children's health. Parents' perceptions of traffic risks are an important factor in their decision concerning their child's transport mode to school and addressing discordances between the percieved risks and actual incidents might contribute to promote children's AST. This study adopted a game originally designed for the context of information security to resonate with the context of Swedish AST and the aim of the study was to describe parent's experience of playing the game. Methods: A qualitative approach was chosen and data was collected using focus groups with 16 parents for totally 29 children aged 7–12. The collected data were analyzed using qualitative content analysis. Results: The results formed one main theme “Playing promotes parents' awareness and consideration of active school transportation” and three subthemes; “Fast, fun, and functional; Experiences from playing the game” showing that the parents perceived the game to be fun, easy, and time efficient to play. “Then and now. Own childhood experience vs being a parent” showing that parents' perception of risk can sometimes be barriers to their children's opportunity to use AST. “Personal perceptions vs statistical risk” showing that playing the game addressed the discordance between the parents' perceived risks and actual incidents, as well as promoted parents' awareness and consideration of AST. Conclusions: Including an intervention component such as a game for parents and using schools as the arena for implementing projects promoting AST to improve children's physical activity levels, might be a fruitful avenue.

Forskning och ny kunskap är en viktig del i att uppnå regeringens mål om en ökad och säker cykeltrafik som bidrar till ett hållbart samhälle med hög livskvalitet i hela landet. VTI har därför haft i uppdrag att sammanställa och analysera de behov som finns inom cykelforskningen samt att se över hur cykelforskningen i Sverige kan samordnas och stärkas. Resultaten från uppdraget presenteras i denna rapport. Här ges exempel på frågeställningar relaterade till cykling som behöver förstärkas forskningsmässigt med såväl grundforskning som mer tillämpad forskning. Det gäller bland annat hur cykling i praktiken kan integreras i trafik- och bebyggelseplanering på sätt som kan leda till ökad cykling samt kunskap om effektiva åtgärder där hänsyn tas till skilda behov, förutsättningar och hinder bland olika grupper av befintliga och potentiella cyklister. Forskning som beskriver effektsamband för cykelinfrastrukturens utformning, konstruktion, drift och underhåll är nödvändig för att kunna göra samhällsekonomiska bedömningar av cykelåtgärder. Det behövs som beslutsunderlag för att kunna prioritera mellan olika typer av åtgärder och motivera cykelåtgärder gentemot beslutsfattare. Det gäller även informationsåtgärder och kampanjer.

För att kunna ta fram effektsamband behövs bättre uppföljning av cykeltrafiken, cykelolyckorna och även en mer detaljerad beskrivning av cykelvägnätet. Dessutom behöver trafikmodeller för cykel utvecklas och det behövs mer forskning kring cykeln och dess utrustning. Sammantaget finns stora behov av långsiktig kunskapsuppbyggnad och kompetensförsörjning, ökad samordning av cykelforskningen samt bättre spridning och tillämpning av forskningsresultat. För att uppfylla dessa behov och skapa bättre förutsättningar för mer forskning kring cykling, är det värdefullt att ett nationellt kunskapscentrum för forskning och utbildning om cykling nu startats upp vid VTI i Linköping. Cykelcentret bör uppfylla följande viktiga uppgifter: långsiktig kunskapsuppbyggnad; länka samman forskning och problemägare; samordning av forskning och utveckling; samla och sprida kunskap; utveckling av tekniska resurser, mått och mätmetoder.

This study gives an insight into the routines and regulations for cycleway maintenance in Sweden, based on interviews with employees in 13 municipalities with relatively high amount of bicycle traffic. The study is part of a project, "service levels of cycleways", with the purpose of improving cycleway maintenance in order to promote cycling. In general, for cycleway construction, the municipalities follow the technical description of road constructions from the Swedish Road Administration. However, for maintenance of cycleways, the municipalities have their own requirements. Budget restraints are usually determining the requirements and limited means are considered to be the major obstacle to provide a high service level. Yet, cycleways are given priority and are maintained at the highest service level in most municipalities. Thawing and freezing, resulting in slush followed by icy ruts and slipperiness, is considered to be the most difficult condition to handle in cycleway maintenance, as well as providing good quality surfaces in view of cyclists' sensitivity to even minor defects. Cycleway surface conditions are monitored through visual inspections only. The public is considered to be an important resource in detecting cycleway defects, and their remarks are systematically registered. The most common complaints regard broken glass or slipperiness.

Den här rapporten är en kunskapssammanställning och slutrapport inom projektet ”Cykelvägars standard” med syfte att definiera vad som kännetecknar en attraktiv cykelväg ur ett drift- och underhållsperspektiv och öka kunskapen om hur en cykelväg ska skötas för att få fler att cykla mer. Rapporten bygger på litteraturstudier och egna studier bestående av intervjuer med kommunala tjänstemän, fokusgrupper med cyklister samt utveckling och test av en metod för jämnhetsmätning på cykelvägar.

En hög drift- och underhållsstandard på cykelvägnätet har betydelse för statusen på cykeln som transportmedel och välskötta cykelvägar är något som kan få fler att cykla mer. Drygt 40 % av cyklisternas singelolyckor kan relateras till drift och underhåll och singelolyckorna utgör mer än 70 % av alla cykelolyckor. Det är framförallt halkbekämpningen som är viktig för cyklisternas säkerhet. För framkomligheten är snöröjningen den driftåtgärd som har störst betydelse. En ojämn beläggning, rullgrus och glaskross resulterar också i olyckor men har främst betydelse för cyklisters komfort och förlänger derasrestid.Ursprunget till de riktlinjer och standardkrav som gäller för drift och underhåll av cykelvägar är vanligtvis okänt och baseras snarare på erfarenheter och praxis än på effektsamband. Ofta är det standardkraven för biltrafiken som varit utgångspunkten och budgeten istället för cyklisternas behov som styrt nivåerna i standardkraven. Det tycks också vara en skillnad mellan den standard som cyklisterna upplever och den som väghållarna säger sig erbjuda.

This study describes the significance of various road related factors for cyclists' accident risk, accessibility, comfort and decision whether or not to cycle. Four focus group meetings with cyclists from Linköping and Umeå were held, following an interview guide with six principal areas: avoidance of obstacles, the cycle ride takes longer than necessary, or longer than usual/planned, increased stress, safety risk, and the decision whether or not to cycle. Apart from the principal areas in the interview guide, the participants' comments were grouped under the categories maintenance, geometric design, other road users, traffic rules and other matters. For the safety risk, other road users and geometric design appeared to have the greatest significance, as well as shortcomings in maintenance. Exercise and wellbeing were the chief reasons to cycle. Maintenance is also significant for the decision to cycle, mainly in the winter, but this chiefly applies on the part of those who regularly cycle in their daily decision. To promote cycle traffic it is essential to enhance the competitiveness of the cycle by improving accessibility and making travel times shorter for cyclists. This mainly requires a direct and continuous cycle path network. Maintenance of high standard has a more immediate effect on accessibility during short periods, and it is important in retaining the existing cyclists.

Syftet med denna studie är att komplettera ”Olycksriskmodellen” (inom Tema Vintermodell) med olycksrisk respektive konsekvens för olika olyckstyper, för att kunna beräkna kostnaderna för olyckor på is- och snöväglag.

Olycksrisken har vi beräknat genom att dividera antalet olyckor med trafikarbetet, för vintrarna 1993/1994 t.o.m. 1996/1997. Olycksdata har vi hämtat ur Vägverkets informationssystem för trafiksäkerhet, VITS. Där är olyckorna kodade efter olyckstyp, som till viss del beskriver händelseförloppet i respektive olycka. I den här studien har vi grupperat olyckorna i fyra olyckstyper: singelolyckor, mötesolyckor, upphinnandeolyckor och övriga olyckor. För samtliga olyckstyper är olycksrisken högre på is/-snöväglag relativt den på torr barmark. Mötesolyckorna och singelolyckorna har de högsta relativa olyckskvoterna med olycksrisker som är mer än tio gånger högre på is- och snöväglag. För singelolyckorna är det tunn is/rimfrost som är huvudorsaken till denna stora ökning, medan de andra is-/snöväglagen har en minst lika stor betydelse för mötesolyckorna. Konsekvenserna blir generellt sett allvarligare vid mötesolyckor på is-/snöväglag jämfört med på torr barmark. För singelolyckorna blir de tvärtom lindrigare. Konsekvenserna beräknade vi genom att

dividera antalet dödade och svårt skadade respektive lindrigt skadade med det totala antalet olyckor. För dessa beräkningar har olycksdata för alla vintrar under hela 1990-talet använts.

Single bicycle accidents represent more than 70% of all bicycle accidents in Sweden and the biggest influencing factor is slippery surfaces, mainly caused by ice and snow. In addition, the winter maintenance service level is significant for the accessibility of cyclists and for their decision to cycle or not. According to road maintenance administrators the most difficult conditions to manage in cycleway maintenance is thawing and freezing, resulting in slush followed by icy ruts and slipperiness. In this paper, winter maintenance of cycleways will be discussed from various perspectives, based on several studies performed at VTI. The effects on safety related to winter maintenance is estimated using accident data based on reports from hospital emergency rooms. In total, almost 18 000 bicycle accidents were analysed. The paper will also present the opinion of cyclists concerning the importance of the winter road condition for their perceived safety, their travel time, etc. The results are based on focus group studies performed in two Swedish cities with different climate and daylight conditions. The cyclists’ opinion will also be compared to the perception of road maintenance administrators. Road maintenance administrators from 13 different municipalities in Sweden have been interviewed.

Med hänsyn till cyklisters och fotgängares säkerhet vore det bra med en halkbekämpningsmetod som är effektiv mot is- och snöhalka, men samtidigt reducerar den totala mängden grus som läggs ut under vintersäsongen. Varmsandning, där sandningssanden blandas med hett vatten i samband med spridning och fryser fast när den landar på en kall vägbana, skulle kunna vara en sådan metod. I det här projektet har för- och nackdelarna med att tillämpa varmsandning på gång- och cykelvägar studerats i Umeå under vintrarna 2010/11 och 2011/12. Jämförande friktionsmätningar visade tydligt att varmsandning på gång- och cykelvägar ger en bättre friktionshöjande effekt och längre varaktighet än traditionell sandning. Studien visade också att varmsandade sträckor inte behövde åtgärdas lika ofta som sträckor där traditionell torrsandning tillämpats, vilket innebär att det med varmsandning är möjligt att minska den totala sandförbrukningen. Bäst nytta tycks varmsandningen göra på sträckor där cykling sker i blandtrafik. Här är väglaget ofta tjock is, vilket är det väglag där metoden är som mest effektiv. Risken att metoden skulle resultera i en ojämn yta var inte något som cyklister eller fotgängare tycktes ha upplevt. Däremot kunde förarna notera att det vid löst packad snö kunde bli en ojämn och ibland halare yta då sanden sjönk för djupt ner i snöytan. Den främsta nackdelen med metoden är att inblandningen av stenmjöl gör att materialet fastnar i spridare och sandbehållare på fordonet. Resultaten är inte fullt så lovande att det motiverar en nyinvestering för användning av metoden på enbart gång- och cykelvägar, men med flera användningsområden blir utrustningen mer kostnadseffektiv.

Sopsaltning av cykelvägar är en metod som skulle kunna bidra till en högre standard på cykelvägarna vintertid. Med metoden kan man undvika problematiken med rullgrus. Några svenska kommuner arbetar i dag med att sopsalta cykelvägar. VTI har gjort utvärderande mätningar av sopsaltning i Stockholms stad som sedan vintern 2013/2014 tillämpar metoden ganska omfattande. De utvärderande mätningarna som VTI har gjort på uppdrag av Stockholms stad finns kortfattat beskrivna i detta häfte.

För att främja ett ökat cyklande och minska antalet singelolyckor, krävs en bra vinterväghållning av cykelvägar. För snöröjning och halkbekämpning av cykelvägar används traditionellt sett plogning och sandning. En alternativ metod som blivit alltmer etablerad under senare år, är ”sopsaltmetoden”. Den innebär att en roterande sopvals används för snöröjning och att saltlösning, torrt eller befuktat salt används för halkbekämpning. Linköpings kommun var först ut med sopsaltning av cykelvägar redan 1999. Idag pågår försök från Umeå i norr till Malmö i söder med en stor variation av utrustningar och strategier. VTI har sedan vintern 2013/14 utvärderat metodens tillämpning på cykelstråk i Stockholm. I det här projektet har tidigare utvärderingar kompletterats med detaljerade fältstudier på utvalda cykelvägar i Linköping och Stockholm samt vetenskapliga teorier och praktiska erfarenheter från ett flertal kommuner. Målet har varit att bidra med ökad kunskap om sopsaltmetodens för- och nackdelar samt tekniker, metoder och strategier för bästa effektivitet under olika yttre förutsättningar. Studierna visar att sopsaltning gör det möjligt att även vintertid uppnå barmark på cykelvägarna och därmed en högre friktion än på cykelvägar som plogas och sandas. Metodens effektivitet är beroende av flera faktorer såsom väder, cykelinfrastrukturens utformning och tillstånd, vinterväghållningsstrategi och -utrustning. Spridning av saltlösning med spraymunstycken, dysor, ger en jämnare spridning över ytan medan en tallriksspridare är att föredra vid låga temperaturer och stora nederbördsmängder då större saltmängder kan behövas. Saltningen görs med fördel i preventivt syfte, innan förväntad nederbörd, för att cykelvägen ska klara lägre temperaturer och nederbörd innan tillfrysning sker. En effektiv borstning som tar bort så mycket vätska som möjligt från ytan, medför att saltgivan kan minskas. Även om den utrustning som används utvecklats över åren, finns fortfarande en förbättringspotential.

Under vintern 2012/13 testade Stockholms stad några olika utrustningar för sopsaltning på utvalda cykelvägar i Stockholm och sedan vintern 2013/14 pågår en mer omfattande tillämpning av metoden på några utvalda cykelstråk viktiga för arbetspendling. Väglagsobservationer visar tydligt att sopsaltningen resulterat i ett bättre väglag än traditionell plogning och sandning. Resultaten redovisas i detta notat. Målsättningen inför vintern 2013/14 var att hålla en mycket hög standard på de utvalda cykelstråken. Under hela vintersäsongen skulle förarna köra sina sträckor i princip varje vardag, oavsett om det behövdes någon vinterväghållningsåtgärd eller inte. I början av vintern skulle sopningen bidra till att göra cykelstråken fria från smuts, kvistar, nedfallna löv etc. Vid risk för halka skulle det också saltas, så länge temperaturen var över -12°C. Vintern blev som helhet mycket mild, det snöade endast vid ett fåtal tillfällen och i de flesta fall bara måttliga snömängder. Det innebar att det aldrig fanns något behov av att gå över till plogning och sandning utan metoden med sopsaltning var tillämpbar hela den aktuella vintern. Väglagsobservationer visar tydligt att sopsaltningen resulterat i ett bättre väglag än traditionell plogning och sandning. Det har i princip alltid varit barmarksförhållanden på de sopsaltade stråken, även då det varit snö och is på cykelstråk som inte saltats. VTI:s mätningar visar också att friktionen i genomsnitt varit betydligt högre på de sopsaltade stråken jämfört med de stråk som inte saltats. VTI:s friktionsmätningar visar emellertid att friktionen kan variera ganska mycket längs de sopsaltade cykelstråken. Medan ”orörda” delar av stråken har mycket god friktion, kan skador i beläggningen, indrag av snö från osaltade stråk, korsningar, vägmarkeringar och brunnslock uppvisa en låg friktion.

Inför vintern 2013/14 fick VTI i uppdrag av Stockholms stad att utvärdera tillämpningen av sopsaltmetoden för vinterväghållning av ett antal prioriterade cykelstråk i Söderort och Västerort. I detta notat sammanställs de mätningar som gjordes under vintern 2014/15. Sopsaltmetoden innebär att en sopvals används för att röja bort snön från vägytan och att halka bekämpas med saltlösning eller befuktat salt. Eftersom försöken 2013/14 ansågs lyckade så utökades det sopsaltade cykelvägnätet till det dubbla och totalt 12 mil cykelväg sopsaltades under vintern 2014/15. I januari 2015 var det relativt stora nederbördsmängder vilket satte metoden på prov. Uppföljningen har under båda vintrarna bestått av stickprovsvisa mätningar i ett antal utvalda punkter som representerar olika typmiljöer och olika sopsaltmetoder/-utrustningar. Där har friktionen, väglaget, saltfördelningen och saltmängderna studerats. Dessutom har åtgärderna följts upp med förarprotokoll och väderdata. I samband med de stora nederbördsmängderna i januari, blev det problem med isbildning på de sopsaltade cykelstråken i Stockholm. Vid kraftig fukttillförsel eller nederbörd sker en utspädning av saltet vilket kan leda till en uppbyggnad av isbark. Vid dessa tillfällen skulle man alltså ha behövt lägga en större saltmängd för att undvika isbildning. Vinterns utvärderingar antyder att problemen med isbildning tycks vara värst på gångbanor med höga fotgängarflöden. En lärdom är att om isbark väl uppstått, är det bättre att snarast gå över till att sanda istället för att försöka få bort isbarken med salt – naturligtvis beroende på rådande väderförhållanden och vad prognosen säger. Vid omslag till varmare temperaturer kan man riva/ploga bort isbarken och återigen övergå till sopsaltning.

Detta notat innehåller en analys över tänkbara för- och nackdelar med sopsaltning på cykelvägar i Karlstad. Stadens läge och klimat talar för att sopsaltning av cykelbanor skulle kunna vara en användbar metod vid vinterväghållning. Många städer gör nu satsningar för att andelen resor som sker med cykel ska öka även vintertid. En vinterväghållningsmetod som vuxit kraftigt är sopsaltmetoden där en sopvals röjer bort snön och halkan bekämpas med saltlösning eller befuktat salt. På så vis undviker man att sand ansamlas på cykelbanorna, men i gengäld sprider man mer salt. VTI fick i uppdrag av Karlstad kommun att analysera tänkbara för- och nackdelar med sopsaltning på cykelvägar i Karlstad och ge rekommendationer för en eventuell fortsatt tillämpning av metoden. Analyserna bygger på teoretiska samband och en kartläggning av genomförda åtgärder under vintern 2014/2015. Åtgärderna har kopplats till rådande väderförhållanden genom analyser av data från Trafikverkets vägväderinformationssystem, VViS. Forskarna har också beaktat allmänhetens synpunkter genom att ta del av genomförda enkäter, Facebook-inlägg och ärenden inkomna till kommunens kundcenter rörande vinterväghållning av gång- och cykelvägar.

Halka är en vanlig orsak till att cyklister skadas allvarlig i trafiken. Varken kravställning eller föreskrivna mätmetoder gällande friktion på cykelvägar har utgått ifrån cykeltrafiken. Det behövs därför en ökad kunskap om cykeldäcks friktionsegenskaper och det väggrepp som kan fås med en cykel på en cykelväg under olika förhållanden. I det här projektet har vi sammanställt mätningar med VTI:s portabla friktionsmätare, PFT, på cykelvägar med en mängd olika underlag. För att relatera de med PFT:n uppmätta friktionsvärdena till den friktion som ett cykeldäck presterar, har vi även gjort jämförande mätningar med cykeldäck i VTI:s stationära däckprovningsanläggning. Dessa visar på en mycket god överensstämmelse mellan PFT-värdena och den maximala laterala friktionen tillgänglig för ett sommardäck. Det innebär att de friktionsvärden vi uppmätt med PFT:n i fält också kan sägas representera den friktion som skulle fås med ett cykeldäck på samma yta. Friktionsmätningarna på cykelytor i verklig miljö visar att friktionen påverkas av väglaget, beläggningsmaterialet, samt av vägmarkeringar och brunnslock. Is och snö medför en betydligt lägre friktionsnivå än barmarksförhållanden.

Skillnader i väglag gör att olika typer av cykelinfrastruktur och olika vinterdriftmetoder medför olika friktionsnivåer. Det innebär att det kan förekomma stora variationer i friktionsnivå längs en och samma sträcka. Överraskningseffekten och därmed olycksrisken kan då bli stor. Inte bara snö och is, utan även grus, löv, smuts och annat på ytan kan innebära en sänkt friktion. För cyklisternas säkerhet är det viktigt att informera om var halka kan uppstå och att anpassa halkbekämpningsinsatser, utformning och konstruktion utifrån den kunskapen.

VTI fick i uppdrag av Stockholms stad att under vintersäsongen 2016/17 fortsätta utvärdera sopsaltmetoden som används för vinterväghållning av cirka 18 mil prioriterade cykelstråk. Det är fjärde säsongen i rad som VTI genomför en uppföljning. De tidigare säsongernas resultat finns sammanställda i VTI notat 28-2015, VTI notat 29-2015 samt VTI PM 2016-12-01 (Diarienummer: 2013/0390-9.1). Sopsaltmetoden innebär att en sopvals röjer/borstar bort snön från cykelvägen som därefter prepareras med saltlösning eller befuktat salt, NaCl (natriumklorid). Saltning kan ske både i preventivt syfte, innan nederbörd för att cykelvägen ska klara lägre temperaturer och nederbörd innan tillfrysning sker, eller under ett snöfall. Det är viktigt att förhindra att snön fäster till beläggningen och blir svår att borsta bort. En av de största svårigheterna med metoden har varit att hitta borstar som är tillräckligt effektiva för att sopa bort vatten och nederbörd från cykelvägen. Om det blir vatten kvar späds saltet ut och markant högre saltgivor behöver läggas ut för att förhindra till- eller återfrysning jämfört med om vattnet sopas bort innan saltutlägg.

I detta notat har vinterns mätningar sammanställts, både de kontinuerliga som genomförts på samma plats sedan projektets start och de mer specifika fokusmätningar som tagits fram till denna säsong. Vintern 2016/17 var överlag mild, med medeltemperaturer högre än det ”normala” och relativt lite nederbörd. Ett undantag är det kraftiga snöfall som startade den 8 november och lamslog hela Stockholm.

Våra observationer i fält visar på att sopsaltmetoden fungerar bra så länge förarna är ute i tid, nederbörden inte blir för kraftig eller temperaturen för låg. Om en sträcka inte hinner med att åtgärdas under ett snöfall är risken stor att det bildas en isbark av kompakterad snö som är i princip omöjlig att få bort med bara borste och salt. Om en isbark uppstått är det ingen idé att sprida några gram saltlösning och borsta ytan då detta snarare polerar isen och gör den än mer hal. Det är då bättre att ploga/riva bort isbarken och därefter återgå till sopsaltning när vädret tillåter

Den här handboken har tagits fram av Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) i samarbete med Karlstad kommun. Underlaget till handboken har tagits fram med stöd från Vinnova baserat på forskning finansierat av Trafikverket och Stockholms stad. Handboken har färdigställts och kompletterats med mallar, filmer och andra beslutsstöd tack vare finansiering från FORMAS inom det nationella forskningsprogrammet för hållbart samhällsbyggande.

Syftet med den här handboken är att sammanställa driftinstruktioner och saltmall för sopsaltning på cykelvägar baserat på teoretisk kunskap insamlad i forskningsstudier kombinerat med praktiska erfarenheter hos driftledare och förare. Målsättning har varit att på ett kortfattat och enkelt sätt ge praktiska råd och tips om planering och förberedelser, genomförande och utvärdering av metoden.

Under åren 2007−2012 har 153 cyklister omkommit och fler än 44 000 skadat sig så illa i trafiken att de uppsökt akut sjukvård. Av de skadade cyklisterna har 8 400 skadats allvarligt och 1 100 mycket allvarligt. Knappt hälften av de allvarliga skadorna är på armar och axlar. Ungefär 90 % av alla olyckor där cyklister får en allvarlig skada sker i tätort. Åtta av tio har skadats i en singelolycka, lite drygt var tionde i en kollision med motorfordon. Av de dödade cyklisterna har 69 % omkommit i kollision med motorfordon, vanligtvis en personbil. Utifrån analyser av de orsaker som bedöms ligga bakom cykelolyckorna, anses en förbättrad halkbekämpning och vinterdäck till cykeln vara de åtgärder som har störst potential att minska antalet allvarligt skadade cyklister, liksom användning av cykelhjälm och skyddsjacka/-byxor. Andra viktiga åtgärder är borttagande av lösgrus, bra barmarksunderhåll och justering av kantstenar, följt av separerade cykelbanor, säkra cykelöverfarter och att ta bort fasta föremål på och i anslutning av cykelvägen. Många allvarliga skador hos cyklister kan också undvikas genom att åtgärda brister på cykeln och dess utrustning. För att minska antalet omkomna cyklister är de viktigaste insatserna en ökad hjälmanvändning och att förhindra kollisioner med motorfordon eller att minska krockvåldet vid dessa, genom separering, säkra cykelöverfarter, nödbroms och/eller utvändig krockkudde på bilarna och varningssystem i lastbilar för cyklister i ”döda vinkeln”. Analyserna som presenteras i rapporten har utförts på uppdrag av Trafikverket och ingår i det aktörsgemensamma arbetet med att ta fram en strategi för säker cykling.