Syftet med denna studie är att undersöka om förekomsten av ett is-/snöväglag
utgör en högre olycksrisk i början och slutet av en vinter, i jämförelse med
själva "högvintern". Orsaken till detta skulle kunna vara, att förarna under
högvintern är mer förberedda på och vana att hantera ett is-/snöväglag än vad
de är i början och slutet av vintern. För att undersöka detta har
olyckskvoter beräknats, för tre olika långa för- och senvinterperioder. Dessa
olyckskvoter har sedan jämförts med olyckskvoten för motsvarande
högvinterperiod. Längden på högvinterperioderna varierade för olika delar av
landet. Olyckskvoterna uttrycks i antal olyckor dividerat med trafikarbetet,
där olycksmaterialet omfattar samtliga polisrapporterade olyckor på det
statliga vägnätet exklusive viltolyckor. Olyckskvotsberäkningarna har
differentierats på de fem väglag, som förekommer vid polisens
olycksrapportering: torr barmark, fuktig eller våt barmark, packad snö eller
tjock is, tunn is eller rimfrost, lös snö eller snömodd, där de tre
sistnämnda utgör is-/snöväglagen. Beräkningarna har även delats upp i sex
driftstandardklasser A1-A4 samt klass B1-B2 och med landet indelat i fyra
olika klimatzoner: Södra, Mellersta, Nedre norra och Övre norra Sverige. För
att beräkna trafikarbetet per väglag har väglagsfördelningar, baserat på
utförda observationer under vintersäsongerna 1993/94 t.o.m. 1996/97 samt
årsdygnstrafikarbetet använts som underlag. Analyserna visar att
olyckskvoterna för is-/snöväglag under före- och senvinterperioderna i nästan
samtliga fall är högre än för motsvarande högvinterperiod. Olyckskvoterna var
dessutom i de flesta fall högre under senvinterperioderna än under
förvinterperioderna. Det visade sig också att ju kortare för- och
senvinterperiod, desto högre var olyckskvoten i många fall. Dessa samband var
tydligast för vägar i driftstandardklass B1 och B2.