Denna studie har undersökt om äldre (65-84 år) bilförares olycksutveckling

till någon del skulle kunna förklaras med teorin att sällsynta företeelser är

förknippade med högre risk jämfört med vanligt förekommande företeelser

(enligt Smeeds lag). Vår hypotes var att då äldre bilförares närvaro i

trafiken ökar (fler äldre med körkort, mer bilanvändning), ökar olyckorna

inte i samma mån utan mindre än vad en motsvarande lineär ökning skulle

innebära. Olycksmaterialet har hämtats från Vägverkets olycksregister och

exponeringsdata av två typer har utnyttjats: dels självrapporterade

bilkörningsfrekvenser i en årlig enkätstudie och dels statistik om

körkortsinnehav. Separata analyser gjordes på samtliga olyckor respektive

olyckor med personskador (lindrigt och svårt skadade samt döda) som följd.

Anledningen till denna uppdelning var att ändrade rapporteringsrutiner

medförde ett minskat antal rapporterade egendomsskadeolyckor. Under den

period och på den del av vägnätet som studerades, 1983-99 respektive statliga

vägar, ökade inte det totala antalet olyckor normerat till antingen per

bilförare eller per körkortsinnehavare. Betraktar vi i stället olyckor med

personskador som följd och därmed en mer enhetlig olycksserie, finner vi en

tydlig minskning av olyckstalen per person mellan 1983 och 1999, både bland

de äldre och i hela den undersökta förargruppen (18-84 år). För att eliminera

effekter av en allmän olycksutveckling, relaterades utvecklingen av äldre

bilförares risk med riskutvecklingen i hela förarpopulationen under åren

1983-1999. Då analysen baserades på alla olyckor, hade de äldres

olycksinblandning en minskande trend jämfört med hela förarpopulationen,

oberoende av vilket exponeringsmått (körkortsinnehavare eller bilförare) som

användes. Då analysen baserades på personskadeolyckor försvann denna trend.

Slutsatsen blir att hypotesen fick visst stöd, eftersom ökningen av de äldres

olyckor inte var i paritet med deras ökade exponering i trafiken. I

verklighet är denna trend sannolikt ännu tydligare, eftersom de i analysen

använda exponeringsmåtten, antalet körkortshavare och antalet bilförare, inte

fångar upp de äldres mer frekventa bilkörning på individuell nivå. Samtidigt

ger bortfallet av lindriga olyckor en skenbart fördelaktigare riskbild för de

yngre förarna, eftersom äldreolyckor oftare är av allvarligare typ. I detta

notat har, som ett biresultat, data även presenterats som beskriver

utveckling av bilkörningen för andra grupper än äldre. Det visade sig t.ex.

att antalet aktiva bilförare ökat stort i antal bland dem som snart inträder

i pensionsåldern (55-64 år) och att antalet yngre förare (20-24 år) som ofta

kör bil minskat kraftigt under perioden.