Ytbehandlingar har en lång tradition i Sverige som underhållsåtgärd på låg- och medeltrafikerade vägar. Beläggningstypen är mycket kostnadseffektiv och har därför använts i stor omfattning över hela landet. Ytbehandling ger vägytan en bra friktion och textur, vilket är viktigt för trafiksäkerheten. Tekniken är också miljöanpassad, bland annat behöver inte stenmaterialet värmas upp och materialåtgången är relativt liten eftersom beläggningen är tunn. De problem som oftast uppmärksammats med ytbehandlingar är stensläpp och blödningar, typiska skador för ytbehandlingar med felaktig design eller om utförandet fallerat. Nylagd ytbehandling uppfattas också negativt av trafikanterna om löst stenmaterial finns på vägen. Tidig sopning är därför en stor fördel. För att säkerställa att ytbehandlingen får ett bra utförande och på längre sikt en god funktion har nya typer av bindemedel och produktionsmetoder lanserats på marknaden. Exempel på detta är polymermodifierade emulsioner, inblandning av brytadditiv för en mer kontrollerad brytning av emulsionen och intensivare packningsarbete för att påskynda härdningen av bindemedlet. Specialbindemedel kan i vissa fall ge ytbehandlingen längre livslängd och därmed göra den kostnadseffektivare. De kan också användas på vägar med högre trafikmängd på grund av bättre prestanda. En fråga som diskuteras är hur sent på året ytbehandlingar kan utföras. I ATB VÄG rekommenderas inte senare utförande än mitten av augusti. Behovet av funktionsinriktade metoder för bestämning av slitstyrka och beständighet bedöms vara stort, bland annat för att testa nya bindemedel, studera effekten av förbättrade produktionsmetoder och för att bedöma stenmaterialet. För att studera nyttan av modifierade emulsioner har ett större provvägsförsök med ytbehandling utförts i Hälsingland.