Mätning av trafikföring har traditionellt genomförts genom punktmätningar (slang, induktiv slinga, radar) eller floating-car mätningar (GPS-utrustade fordon). Punktmätningar ger information om alla fordon som passerar en specifik punkt eller tvärsnitt på vägen medan floating carmätningar ger information om enskilda fordons körförlopp längs med en vägsträcka. Ingen av dessa mätmetoder ger således en fullständig bild av hur trafikföringen ser ut i rum och tid. På senare tid har video-baserade mätningar utvecklats och använts för att extrahera körförlopp för alla fordon som videomätningen omfattar. Detta fungerar relativt bra i stadstrafik där sträckorna som ska studeras är relativt korta. Hur stort område som kan studeras beror på kamerans vertikala avstånd till vägen, men även med drönare så är den längsta sträcka som kan studeras i dagsläget som mest upp mot 500 meter. För mätning av trafikföring på exempelvis mötesfria vägar (så kallade 2+1 vägar) behöver längre sträckor täckas för att möjliggöra analys av antal genomförda omkörningar, hastighetsvariationer över delsträckor och i samband med omkörningar etc. För att möjliggöra sådana analyser har en pilotmätning genomförts där sex stycken kameror placerats ut längs med en tvåfältssträcka på en 2+1 väg. Varje kamera fångar alla fordons körförlopp under en begränsad sträcka (ca 50 meter) men genom utveckling av en metodik för återigenkänning kopplas fordonens passager vid olika kameror samman vilket möjliggör analys av fordonens restid/genomsnittshastighet mellan kameror, om omkörningar har genomförts, etc. Den nya metodiken ger således inte bara möjlighet att studera de sträckor som kamerorna täcker utan även möjlighet att extrahera information om vad som hänt mellan kameraplaceringarna.