Investeringar i statliga vägar och järnvägar planeras i den 12-åriga nationella infrastrukturplanen, som revideras varje mandatperiod. Planprocessen infördes i sin nuvarande form för omkring tio år sen, och syftet med denna uppsats är att efter dessa erfarenheter diskutera hur den kan förbättras. Presentationen innehåller också nya analyser av kostnadsutvecklingar för samtliga större investeringar i de nationella planerna som antagits 2010-2022, samt alla färdigställda investeringar sedan 2006. 

Planprocessen har, mer eller mindre rättvist, ansetts vara behäftad med ett antal problem:

• Investeringar ökar i kostnad, i synnerhet under planeringsfasen. Det medför också att allt mer av investeringarna ligger över kant, dvs. tar medel i anspråk även efter den 12-åriga planperioden.
• Skälen för Trafikverkets prioriteringar är inte tillräckligt tydliga.
• Planprocessen är alltför avgränsad till fysisk infrastruktur, medan många transportpolitiska mål uppnås effektivast på andra sätt än genom infrastrukturåtgärder.
• Ledtiderna är så långa att det blir svårt för en ny regering att få genomslag för sina prioriteringar.

Uppsatsen bygger dels på analyser av ovanstående problem, dels på diskussioner och intervjuer med erfarna planerare och beslutsfattare. En del av innehållet i uppsatsen redovisas också inom ramen för Trafikverkets inriktningsunderlag för planperioden 2026-2037.

Syftet med omdaningen av den statliga infrastrukturplaneringsprocessen var bland att komma till rätta med kostnadsöverskridanden, långa ledtider och bristande fokus på kostnadseffektivitet. Många av dessa problem kvarstår dock. Förslagen i denna uppsats handlar i hög grad om att återvända till de avsikter och insikter som låg till grund för planeringsprocessens utformning.