Det stormar rejält kring kollektivtrafikens finansiering i pandemins kölvatten. Biljettintäkterna dyker när färre reser och fler åker utan att betala. Kostnaderna är däremot oförändrade eftersom bussar och tåg fortsätter att rulla i samma omfattning som tidigare. Tillskott från staten täcker en del av intäktsbortfallet, men långt ifrån hela, och på längre sikt kan det bli svårt att mobilisera tillräckliga resurser till att upprätthålla trafiken och till nya satsningar.

Situationen under coronakrisen är exceptionell. Samtidigt är kollektivtrafikens finansiering ingen ny utmaning. Kommuner och regioner har under längre tid brottats med krav på mer trafik och nya investeringar, samtidigt som skattemedlen är begränsade och ska räcka till många andra, behjärtansvärda utgiftsområden. Från flera håll ställs nu frågan om den befintliga finansieringsmodellen för kollektivtrafik är tillräckligt robust. Kommer den stå pall för ett minskat resande på kort och medellång sikt, samtidigt som den säkerställer förutsättningar för en långsiktigt hållbar omställning med mer attraktiv och tillgänglig kollektivtrafik? Jag menar att det just nu finns tillfälle att inleda förändringsarbete som utvecklar den svenska finansieringsmodellen på sätt som kan minska kostnaderna, öka intäkterna och förändrar synen på vad finansieringen ska användas till.