Växthusgasutsläppen från inrikes transporter exklusive flyg ska enligt Sveriges klimatmål vara 70 procent lägre år 2030 jämfört med 2010. Av dessa utsläpp står vägtransporter för mer än 90 procent. För att minska transporternas klimatavtryck krävs en kombination av åtgärder som syftar till att i) energieffektivisera fordonsparken, ii) gå över till en större del icke-fossila bränslen och iii) begränsa trafiktillväxten. I den här artikeln ligger fokus på det senare. I tidigare arbeten och utredningar som varit vägledande för Sveriges klimatambitioner på transportområdet har en minskad trafiktillväxt bedömts kunna utgöra en hörnsten i framtidsscenarier för transportsektorns klimatomställning. Frågan om huruvida den historiskt stabila tillväxttrenden i trafikarbete på svenska vägar kan brytas är svår och har inte tillräckligt adresserats. I den här artikeln görs en genomgång av de individuella åtgärdsområden som föreslagits för att minska framtidens person- och godstrafiktillväxt på väg. Syftet är att förstå hur det kan komma sig att dessa scenarier avviker så kraftigt från Trafikverkets basprognos, som med utgångspunkt i dagens beslutade politiska styrmedel förutser en fortsatt stark trafiktillväxt. Sammantaget visar genomgången att vissa av åtgärdsförslagen bygger på osannolika premisser eller överskattade effektsamband, att det är oklart huruvida de aviserade åtgärderna verkligen kan realiseras under tidsperioden som avses och att det föreligger risk för dubbelräkning av åtgärders effekter. Backcasting, det vill säga den typen av omvänt prognosarbete som ligger till grund för de studerade framtidsscenarierna, kan utgöra ett viktigt komplement till mer traditionella prognoser, särskilt när det rör sig om ett förestående trendbrott. Oaktat detta är det viktigt att göra noggranna och verklighetsbaserade bedömningar av föreslagna åtgärders sannolika effekter.