REFLEX är ett EU-projekt där syftet har varit att utveckla stålarmerade vägkonstruktioner som kan förstärka en beläggnings hållbarhet. Det förväntade resultatet utifrån hela projektet är att öka livslängden i vägkroppen och därmed minska livscykelkostnaderna. Ett lämpligt objekt i samband med detta ansågs vara väg 600, Sundom, i Norrbottens län. Vägen valdes med tanke på att det är en väg som har breddats, har stora ojämnheter, tjälsprickor och bärighetsskador. Totalt 7 vägsträckor byggdes med olika konstruktioner.

Inledande mätningar av tjällyftning och grundvattennivåer visar inte på några nämnvärda skillnader mellan armerad och oarmerad sträcka. Resultaten från vägytemätningarna visar ännu så länge inte heller några nämnbara skillnader mellan armerade och oarmerade sträckor. Resultaten från fallviktsmätningarna visar att bärigheten förbättrats något efter de utförda åtgärderna men de visar inga större skillnader mellan de olika sträckorna. Okulärbesiktningen visar att stålarmering utformad enligt kapitel 3 inte kan förhindra tvärgående sprickor uppkomna genom ojämna korta tjällyftningar i vägens längdriktning t.ex. vid trummor. Däremot finns det klara tendenser till att stålarmering utformad enligt kap. 3 kan förhindra längsgående sprickbildning uppkommen genom ojämn tjällyftning tvärs vägen. Det har konstaterats att armeringen har förmågan att styra ut sprickorna till beläggningskanterna. Det konstateras att det är kort tid, ca två år, för att dra slutliga slutsatser och avgöra armeringens effekt på vägens bärighet. Det vore nyttigt att följa upp vägens nedbrytning under några år framåt.

Beläggningens utmattningsegenskaper är avgörande för uppkomsten av sprickor. Hur dessa egenskaper uttrycks i form av dimensioneringskriterier är också avgörande för den trafikbelastning som en konstruktion beräknas klara. Det kriterium som återfinns i VÄG 94 är grundat på erfarenheter från vägar med bärlager av typ AG med bindemedel av typ B 180. Kriteriet anges gälla enbart för denna typ av material och för vägöverbyggnad med en sammanlagd nominell tjocklek på bitumenbundna lager på minst 75 mm. Vid beräkning av horisontell dragtöjning i underkant av en tunnare beläggning kan för en given last och konstruktion töjningen öka med ökad beläggningstjocklek upp till en viss gräns, varefter töjningen minskar med ökad tjocklek. Fenomenet med ökad töjning med ökad beläggningstjocklek kan med nuvarande standardaxel inträffa under perioder med hög temperatur i beläggningen, då beläggningen har låg styvhet. Perioder med hög temperatur i beläggningen är dock inte kritiska med det angivna kriteriet. Ett förslag är att begränsningen i tjocklek vid användning av kriteriet slopas. Vid en beläggningstjocklek understigande 75 mm (>40 mm) görs en kontroll av att detta inte leder till oönskade konsekvenser i form av att en alltför tunn beläggning kan beräknas klara en trafik som överstiger den som motsvarande konstruktion med en tjockare beläggning kan klara. Då endast en tunn beläggning behövs kan det bundna bärlagret slopas och enbart slitlager läggas. Om ett sådant ska dimensioneras saknas sålunda ett kriterium för detta.

Ett alternativt kriterium har tagits fram baserat på fältstudier av nybyggda svenska vägar. Även detta förutsätter ett bundet bärlagret av typ AG, men skiljer sig i några avseenden från kriteriet i VÄG 94. Massans sammansättning påverkar såväl styvhet som utmattningsegenskaper och bör beaktas vid dimensionering av en flexibel vägkonstruktion. Formler för beräkning av beläggningens styvhet utifrån massans sammansättning presenteras liksom laboratoriebaserade utmattningssamband.